Om två veckor är det äntligen dags. Då tar jag ut min sparade semester och sticker till Australien med några likasinnade vänner och lär surfa på Stora barriärrevet. Det ska bli så sjukt roligt, jag har velat göra det väldigt länge nu, alltså vi snackar många långa år här. Jag har varit på väg förut men det har av olika anledningar alltid dykt upp något försmädligt hinder i sista minuten. Någon högst oväntat men oundviklig kostnad har hoppat fram som en ondskefull gubben i lådan och pajat hela grejen, ett jobb erbjudande jag inte kunnat tacka nej till har presenterats sig. Alltid har det varit något. Men det här gången verkar allt vara grönt. Jag har dessutom fixat nästan i princip allt. Pass, biljetter, turistvisum är ordnat. Något som är extremt viktigt, den australiska tullen och inresemyndigheten (eller vad den nu heter) är patologiskt petiga med allting. Men jag har dubbelkollat allt på den fronten, det ska vara lugnt. Nu är det bara vaccination kvar att ordna med, sedan är jag redo att åka.

Jag är lite orolig för en god vän till mig som även råkar vara min kusin. Vi har alltid varit bra kompisar och så och jag tycker att jag känner henne väl. Nu träffas och umgås vi visserligen inte flera gånger i veckan som var fallet för när båda pluggade på dagarna och gick ut och festade på kvällarna. Men ändå, vanligtvis ses vi kanske en gång i månaden och hörs av via telefon eller allehanda sociala medier någon per vecka eller möjligen var fjortonde dag. På senare tid har det emellertid blivit allt mer sällan, så har det varit under hela året som gått vid närmare eftertanke. Först tänkte jag att det förmodligen var mycket på jobbet och så men på senare tid har jag i allt högra grad börjat misstänka att något inte står riktigt rätt till. Kanske håller hon på att gå i en depression eller något. Vissa indicier tyder nämligen på det. I vanliga fall är min kusin och nära vän en avgjort energisk person. Man känner verkligen det när man träffas henne. Vidare så brukar hon alltid höra av sig med ett sms eller mejl och berätta om något fantastiskt band hon hört, en genial film eller något roligt som har hänt. På senare tid tycker jag mig dock ha lagt märke till att hon är påtagligt håglös och nere, de där entusiastiska mejlen, smsen och telefonsamtal har också blivit allt färre för att vid det här laget i princip ha upphört. Så klart jag är orolig. Kanske borde jag ta tag i saken, tvinga i väg henne till en läkare eller något. Depressioner kan ju vara allvarliga saker.